Publikens egna favoriter

Ingegerd Andersson om Kolya, GIFF 1997

(Jan Svêrák, Tjeckien 1996)

Min favorit är den tjeckiska filmen Kolya som jag tror var med i 1997 års festival. Den överaskade mig på alla plan. Mycket mänsklig och gripande historia om mannen som blev styvpappa efter ett fejkat giftemål, med ett underbart skådespel av den lille pojken. Även en rolig film, fast med en lågmäld underfundig skön humor, den gav mig samtidigt nutidshistoria om tjeckernas relation till ryssar efter 1968. Jag gick ut från biografen varm inombords och med känslan av att varit med om något speciellt.

Stig Andersson om Mr Pilipenko and his Submarine, GIFF 2007

(Herr Pilipenko und sein U-Boot, Jan Hinrik Drevs, Tyskland 2006)

Kanske just för att "en dokumentär" inte kommer att lägga beslag på något större utrymme i denna tävlan om bästa filmen genom festivalens historia, väljer jag denna berättelse om mannen som gjorde sin dröm till verklighet. Han byggde sin u-båt i trädgården långt från havet. Med hjälp av verkliga vänner som förstod honom, fraktade han u-båten till havet. Mannen och de som förstod honom sjösatte u-båten i havet. Det kunde ha räckt med tre ord: EN BRA FILM.

Lisa Falk om The Secret Life of Words, GIFF 2007

(La vida secreta de las palabras, Isabel Coixet, Spanien 2005)

The Secret Life of Words grep mig fullständigt. Vi fick sakta insikt i de två huvudpersonernas trauman på ett sätt som inte gick att värja sig mot. Framför allt hennes upplevelser drabbade mig med kraft. I den centrala delen av filmen är trovärdigheten hög, stämningen tät och närvaron är fullständig. Båda huvudrollsinnehavarna var fantastiska. Den svaga delen av filmen är slutet, men det är lätt att bortse från.

Lars-Christer Karlsson om Jagoda in the Supermarket, GIFF 2004

(Jagoda u Supermarketu, Dusan Milic, Serbien/Tyskland/Italien 2002)

Det är sällan jag fått vara med om så många positiva överraskningar i en och samma film. När jag läste om filmen hade jag bara en positiv förväntan - Kusturica hade medproducerat.
Att en film om gisslan och kärlek kunde ta sig själv på ett sådant allvar, och samtidigt hålla komik och tempo uppe på en otroligt hög nivå, var befriande.
Att en film så enkelt klev in i sin egen samtid och tog den lilla människans perspektiv, var upplyftande i dessa post-9/11 tider.
En film som är som en hybrid mellan Festen och Life of Brian, måste vara det ultimata.

Minni Leskinen om The Quiet Storm, GIFF 2008

(Vedramot, Gudny Halldorsdóttir, Island 2007)

Detta år var för mig första gången i Göteborg - darför är min favoritfilm från det här året.
För mig står valet inte bara mellan filmer. Valet handlar om människor omkring, om sammanhanget. Efter jag hade sett filmen med min svenska kille gjorde jag slut med honom på Järntorget. Jag ville inte såra honom men gjorde det ändå.
Några månader senare jobbade jag på teaterfestivalen i Tammerfors och skjutsade en isländsk skådespelare. Han frågade om jag kände till nån isländsk film. Jag svarade Vedramot, för att den berättar om ett finskt ordspråk: "the way to hell is covered with good intentions".

Michael Nilsson om Character, GIFF 1998

(Karakter, Mike Diem, Nederländerna 1997)

Mina största filmupplevelser kommer när jag inte har så höga förväntningar. Den holländska filmen Karakter såg jag bara för att världens bästa flamländska skådespelare Jan Decleir är med. Året var 1998 och jag minns att jag lämnade biomörkret saligt leende med känslan av att precis ha upplevt ett par av de bästa timmarna i mitt filmliv. På papperet är Karakter rena sömnpillret: filmen bygger på en roman som utspelar sig i 1920-talets Rotterdam. Så det finns ingen som helst anledning att förvänta sig att filmen är bra, men jag hoppas att många ser den ändå.

Angela Fortes Olsson om The Aerial, GIFF 2008

(La antena, Esteban Sapir, Argentina 2007)

Jag måste säga att det var en film från årets filmfestival, en argentinsk stumfilm kallad La antena. Det var den mest fantastiska, detaljrika film jag sett på länge, det som var så vackert och speciellt var just att den fick fram en fantastisk story med bara mimik och uttryck, helt otroligt att en film kan beröra en så utan ett ord, den var så vacker så jag grät. Jag fick ta en paus efteråt och bara smälta ögonblicket, det är en film som berört mig så mycket att man tänker på den flera år efteråt. Det började med Taxidermia 2007 och så nu La antena - kan inte bli mer nöjd, vilken film! Tack för att ni har festivalen och låter oss öppna våra sinnen för dessa vackra bilder...

Peter Sandh om Run Lola Run, GIFF 1999

(Lola rennt, Tom Tykwer, Tyskland 1998)

Bästa filmen? Så otroligt många att välja på men om jag nu skall välja en så får det bli Lola rennt.
Hade ingen aning om vad som skulle komma utan träffades som av ett expresståg i form av Franka Potentes löpande genom filmen. Dom små "minihistorierna" om personer som Lola stöter ihop med under sin framfart och dom tecknade inslagen är helt geniala! Sällan man ser en film där även bifigurerna är så suveränt skildrade.
Efter snart 10 år blir jag fortfarande glad av att se en kvinna i gröna byxor och/eller rött hår, så den har satt sig ordentligt!

Lea Strandberg om Steamboat Bill Jr

(Buster Keaton, USA 1928)

Jag vill rösta på den totala filmupplevelsen när Buster Keatons stumfilm, Steamboat Bill Jr visades till livemusik, med musiker från Chicago. Det var ett möte mellan förr och nu; ett "stenansikte" omhöljt av de fantastiska musikerna, som fick illustrera anletsdragen, tankar, känslor. Filmmusik i all ära, men här hände allt i rummet. Tid och rum suddades ut, publikens svar på skeenden på filmduken, på musikernas samspel på densamma.
Buster Keaton tog sina tagningar "direkt", med precision och god planering. Musikerna i rummet hade samma förutsättningar - Här och Nu.
Magnifikt!

Staffan Sörenson om The Best of Youth, 2004

(La Meglio Gioventù, Marco Tullio Giordana, Italien 2003)

Jag har sett en del film på festivalen genom åren, och en av de viktigaste upplevelserna, som dröjt sig kvar nästan oförklarligt, var detta italienska familjedrama som visades på Capitol. Det började kl 10 på lördag morgon, ni bjöd på pasta i en paus och någon gång vid 4-5-tiden släpptes en fulltalig publik ut i dagsljus igen.
Fenomenet Filmfestivalen ska föra folk närmre sig själva och varandra, genom att katalysera upptäckarglädje, nyfikenhet och oväntade möten.
Det är i de hänsynslösa och riskabla visningarna som de fullständiga överraskningarna kommer. Det värdefulla är inte bara genombrotten, som Spring Lola och Lost in Translation, utan lika mycket - och till ännu större värde - filmer som till exempel den obeskrivligt långsamma och egendomliga paraguayanska filmen på Bergakungen 2007 eller den omskakande och skrämmande Somnambuul från Estland några år tidigare.
Filmfestivalen bjuder på långa, besynnerliga, vackra, tänkvärda resor i tid, rum och världsuppfattningar. I vår tid är det faktiskt det långsamma, det som kräver att allt omkring oss upphör för en stund, så viktigt, faktiskt livsavgörande, om vi söker en värdig kultur för oss och för våra barn. The Best of Youth bjöd på allt detta: Långsamhet, tid för eftertanke, plats för möten och samtal (paus med catering), en vackert berättad historia i en gudomlig värld.