Festivalens egna favoriter

Freddy Olsson om Himmel över Berlin, GFF 1988

(Himmel über Berlin, Wim Wenders, Västtyskland 1987)

10:e festivalen. Draken. Invigning. Båda änglarna finns på plats, Bruno Ganz och Otto Sander. Ja detta var på den gamla tiden när öst och väst stod mot varann mitt i Europa. En tid när lågbudgetfilmare i Västberlin åkte till den östra sidan av staden och bytte bananer mot råfilm. Visst låter det som en skröna men så berättade de i alla fall när de kom till Göteborg. Men nu gällde det större film, med en TV-kändis i bärande roll, Peter Falk, som vi sett gestalta Kommissarie Colombo i en långkörare på lördagskvällarna. Regissören hade vi redan lärt känna i filmer som Den amerikanske vännen och Paris, Texas. Hans namn: Wim Wenders.
En fantastisk öppning där inte bara publiken var lyrisk utan också de båda gästerna. Det var här i Göteborg som de hade en stor upplevelse av sin egen film. Festen fortsatte med att guldbaggen för första gången gästade festivalen. Och också änglarna festade vidare, en av dem sågs bland annat hemföra en stor bananklase efter kalaset (var det kanske för att skaffa råfilm till något oskyrt filmprojekt). Efter det har jag sett om filmen ett antal gånger. Efteråt har jag alltid haft lust att bara vandra och tänka. Bäst är det då om himlen är lite grå och regnet ligger på lur. Och att vandra allena utan störande kommentarer om eventuellt innehåll i filmen.

Freddy Olsson var ordförande för festivalen på 80-talet och medverkar numera i programgruppen.

Anders Annikas om The Return, GIFF 2004

(Vosvraschenie, Andrej Zvjagintsev, Ryssland 2003)

Jag var givetvis sent ute med att beställa biljetter. När jag äntligen hade läst igenom hela programhäftet var de filmer jag helst ville se utsålda. En av dem var The Return, eller Återkomsten som den hette när den gick upp på bio ett år senare. Jag såg en massa andra filmer, men grämde mig över just detta med The Return. Men så fick jag och min kompis Hans höra att man kanske kunde komma in på en utsåld visning om man gick dit när den började och de platser som var paxade åt journalister inte var fyllda. Vi chansade och gick till Storan en kvart innan sista visningen av The Return - och det fanns platser kvar! Vi förlorade visserligen tio spänn när vi fick sälja tillbaka våra biljetter till vad det nu var för film vi hade tänkt se om vi inte kom in, men det var det ju värt. Väl inne bjöds vi en av de senaste årens bästa filmer. Hans hade bott i Ryssland och gick igång på det ryska kynnet. Jag hade inte bott i Ryssland och ärligt talat inte sett så mycket rysk film heller, men jag njöt ändå. Av färgerna, ljudet och den fina skildringen av relationen mellan två bröder och deras far. Och av känslan att det blir som man tänkt sig.

Anders Annikas är projektledare för GIFF:s svenska sektion, Svenska Bilder.

Gunnar Carlsson om Out of the Blue, GIFF 1981

(Dennis Hopper, Kanada 1980)

En oerhört stark film om en ung, rebellisk flicka i en socialt krävande miljö. Visuellt och musikaliskt väldigt genomtänkt. En film som överraskade många - och regissören gjorde ett oförglömligt besök på festivalen. Han kommer säkert inte ihåg någonting men vi som lärde känna honom, glömmer det aldrig.

Gunnar Carlsson var en av grundarna av festivalen 1979. Han är idag programbeställare för drama på SVT.

Andreas Degerhammar om Solitary Fragments, GIFF 2008

(Jaime Rosales, Spanien 2007)

Det var i Cannes 2007 och jag hade precis sett Barnhemmet av Juan Antonio Bayona. Helt uppslukad längtade jag till att jag skulle få nöjet att berätta om denna pärla för resten av programgruppen. Men innan dess skulle jag se ett spanskt sorgedrama. Jag var riktigt trött när jag steg in i salong Debussy, den näst största biografen i Cannes, och redan innan filmen startade nickade jag till. Det bådade inte gott. Jag var rädd att mitt omdöme skulle bli lidande och började fundera på om filmens säljbolag kanske kunde ge mig en dvd så att jag kunde se den i bättre form. Men så startade filmen. Den hette Solitary Fragments, La Soledad på spanska, och skulle inte bara överskugga Barnhemmet och få mig att piggna till som efter ett kafferep, den skulle även röra vid något i mig - långt därinne.
Filmen börjar med att Adela flyttar till Madrid med sin lille son. Tanken är att det ska bli en nystart, men ett terrordåd slår brutalt tillvaron i spillror och hon förlorar sitt barn. Jag visste inte ingenting om filmen, så attentatet kom som en chock. Efter det var jag klistrad. Adela delar lägenhet med Inés och hennes historia berättas parallellt. I den får vi även lära känna hennes systrar och inte minst deras mamma. Även här ska sorg likt en svart ängel slå ned i familjen.
Regissören Jaime Rosales jobbar i en registrerande stil. Med statisk kamera och bilden uppbruten i en udda split screen låter han oss följa med likt en fluga på väggen, och historien utvecklas till något som bäst beskrivs som hyperrealism. Det är långsamt, men förfogar man över ett sådant manus och lyhördhet samt skådespelare av superhjälteklass, ja då drabbar det åskådaren personligen.
Det sägs att konst kan föra människor närmre varandra; att det bryter kulturgränser och ökar förståelse. Amen till det! Spanien är förvisso inte avlägset men det är sällan man får ett nytt medborgarskap. Jag var Inés, Adela och Inés morsa.
I programhäftet skrev jag att Solitary Fragments är det främsta sorgedramat sen Nanni Morettis Ett rum i våra hjärtan. Jag ångrade efteråt att jag inte skrev att den fanimej är bättre. Jag minns när jag såg Ett rum i våra hjärtan och kröp ut från filmklubben Draken (!) i Sundsvall rödsprängd som en blodapelsin. Det var en uppenbarelse eftersom filmen vågade skildra bitar som andra filmer klipper sig ur, som när dödsbeskedet når den drabbade. Ingen orkar med att följa de sörjande, tycks vara det gängse resonemanget, därför släpper man fokus och hittar en bihistoria som lättar upp. Ett rum i våra hjärtan stannar kvar och så gör Solitary Fragments. Jaime Rosales fegar inte, det är långa scener med Adela sittandes på sängen, funderandes i duschen eller sökandes på stan. Sökandes efter någon - en vän, sig själv, ett liv. I slutet av filmen sluts cirkeln med ytterligare en död, i en scen man aldrig glömmer.
På årets upplaga av Göteborgs filmfestival höstade Jaime Rosales välförtjänt in The Ingmar Bergman International Debut Award. Segertåget fortsatte sedan på den spanska Goya-galan där Solitary Fragments vann de tyngsta priserna. Återigen fick Barnhemmet finna sig i att stå i skuggan.

Andreas Degerhammar är programkoordinator på festivalen sedan våren 2007.

Marit Kapla om Buy Bye Beauty, GIFF 2001

(Pål Hollender, Sverige 2001)

Det var festivalen 2001 och konstnären Pål Hollenders film Buy Bye Beauty hade världspremiär. Den var årets skandalfilm. Tidningarna hade skrivit många indignerade artiklar om att Pål Hollender hade köpt sex i Lettland för statliga bidragspengar i samband med inspelningen. Han försvarade sig med att han var ute efter att visa precis hur brutalt Europas rika länder utnyttjar de fattiga. Filmen skulle gå på TV ganska snart, men jag var för nyfiken för att kunna vänta på det.
Det stod reportrar utanför Storan för att fråga folk vad det tyckte efter filmen. Festivalens konstnärlige ledare Gunnar Bergdahl föreföll både upprörd och upplivad över mediauppmärksamheten. "Ni behöver inte svara på journalisternas frågor!", betonade han från scenen.
Efter visningen frågade ingen reporter mig vad jag tyckte. Men jag visste genast att filmen för min del hade funkat precis som Pål Hollender ville. Jag hade genom filmbilderna med stort fysiskt obehag upplevt hur hänsynslöst vi i väst utnyttjar våra fattiga grannar i öst. Det var oerhört plågsamt att se hur tjejer som just förklarat att de aldrig skulle sälja sig för pengar, stunden efter gjorde precis det, framför kameran dessutom.
Jag kände mig i stunden mer osäker på om det uppnådda konstnärliga syftet gjorde det moraliskt rätt att köpa sex. Helgade ändamålet medlen? Så här sju år senare är jag rätt säker på att det inte gjorde det. Principen om att det är fel att köpa en annan människas kropp måste gälla i alla lägen, precis som man inte kan göra undantag från principen att dödsstraff är fel. Men att jag fortfarande funderar över det här, är tack vare festivalvisningen 2001. Den är ett lysande exempel på vad Göteborg filmfestival kan vara när den är som bäst: en plats med maximal rörelsefrihet för film som uttrycksmedel.

Marit Kapla är sedan våren 2007 festivalens konstnärliga ledare.

Camilla Larsson om Citizen Ruth av Alexander Payne, GIFF 1997

(Alexander Payne, USA 1996)

Mest för att min egen kortfilm Fega, lumpna och ondsinta visades som förfilm på ett fullsatt Draken och att Alexander Payne och hans manusförfattarpolare Jim Taylor, som efter detta blev en göteborgsälskare, tyckte att den var så bra (de kunde ju inte svenska, så vad de byggde det omdömet på vet jag inte, men i alla fall...). Men för all del, Paynes film med Laura Dern var inte dum den heller. Sedan minns jag med njutning alla drakenvisningar som jag under min arbetskarriär på festivalen avnjutit halvliggandes på högra sidan, på golvet tre fjärdedelar fram i salongen, lite lätt lutad mot väggen. Men det var innan brandmyndigheterna satte ner foten, det.

Camilla Larsson är arbetar på festivalen sen mitten av 90-talet, numera som Filmkonstredaktör, presschef, med fonden och i festivalens programgrupp.

Ulf Sigvardson om Baraka, GIFF 1994

(Ron Fricke, USA 1992)

Vart tog den ultimata, cinematografiska bildupplevelsen, dvs. 70mm-filmen, vägen? Min starkaste filmiska festivalstund upplevde jag på min första festival, 1994. Kvällsvisningen på Draken (en av landets sista salonger med 70mm-kapacitet?) var fullsatt till sista stol - Baraka av amerikanen Ron Fricke, storslaget anlagd i just 70 mm-format.
Baraka är ett sufiskt ord som ungefär betyder "en välsignelse" eller "andetag av liv". Filmen, helt utan dialog, filmades i 24 olika länder. Jordklotets och mänsklighetens kontraster skildras i mäktiga bildkompositioner - skönheten i storslagna natrurscenerier och studier av människor och andliga ritualer blandas med mänsklighetens baksidor - de hårda villkoren i urbaniseringens kölvatten, teknologins exploatering av jordens resurser osv.
Godfrey Reggios Qatsi-trilogi, kanske någon tänker? Jovisst, och kopplingen till detta tredelade mästerverk är närmre än man kan tro: Fricke var huvudfotograf på trilogins första film, Koyaanisqatsi. Barakas grundidé är liknande, men Fricke, filmens regissör, fotograf och klippare, komponerar i egen ton.
Jag kom sent till visningen, det fanns endast ett fåtal stolar lediga - lyckligtvis var en av dessa på första raden! Med Drakens mäktiga duk fylld från kant till kant sögs jag rakt in i denna mäktiga bildberättelse.
Ron Fricke har inte regisserat någon film sen dess, men håll utkik framöver, enligt uppgift har hans nya film Samsara - också i 70mm naturligtvis - beräknad premiär 2009.

Ulf Sigvardson är festivalredaktör och ingår i festivalens programgrupp.